Pāli Dictionary
general
ผู้เป่า; ผู้บรรเลง (เช่น สังข์)
one who blows; a player (esp. of a horn or conch)
DN 13
seyyathā'pi balavā saṅkhadhamo appakasiren'eva catuddisā viññāpeyya, evam'eva kho evaṃ bhāvitāya mettāya cetovimuttiyā yaṃ pamāṇakataṃ kammaṃ na taṃ tatr'āvasissati, na taṃ tatr'āvatiṭṭhati.
Part of speech
verb
Root
dham1เป่า; เสียง
general
เป่า (ไฟ, เครื่องดนตรี); ถลุงโลหะ
to blow (on a fire or instrument), kindle by blowing; to smelt, melt (metal)
AN 3.101
tam'enaṃ suvaṇṇakāro vā suvaṇṇakār'antevāsī vā jātarūpaṃ mūsāyaṃ pakkhipitvā dhamati sandhamati niddhamati.
Found an error in the dictionary?